Första
Första besöket på min PTSD-behandling var jobbigare än jag trodde. Kunde inte hålla tårarna tillbaka och fick ännu en panikattack. Det är inte det att jag tycker synd om mig själv. Men för att jag hatar mitt liv och mig själv och jag känner mig så himla frustrerad.
Jag förstår inte varför jag fattar så idiotiska beslut och varför jag gör misstag hela tiden. Jag är alldeles för impulsiv också. Tänker efter handling.
Jag fick hemuppgifter att göra inför nästa gång och skriver dom i bloggen. Med minnet färskt osv.
Hård mot mig själv, högpresterande, anklagande och jag skyller allt på mig. Allt är mitt fel.
Det är vad jag hört hela mitt vuxna liv. Senast av mitt ex som jag var i Thailand med i november.
Jag har bara fått höra hur ful, lat och värdelös jag är. Inte undra på att man har ett sånt självförakt som jag har.
Tänker extremt mycket på 2014. Så mycket jag ångrar!! Varför sa jag upp min lägenhet? Då hade jag inte behövt bo hos mamma idag. Varför litade jag så blint på honom? Jag är en idiot!! Och jag hatar honom för att han luade mig!!!
Fy faan vad jag har mycket att jobba med. Hur ska jag orka?! Hur lång tid ska det behöva ta?
